~Pyspunka~

 "Vad kan jag ge dig för tröst? 
Jag vet inte vart jag ska hugga nånstans, när demonerna bor i ditt bröst..."

Så jag hugger själv.

Planlöst.

Träffar hjärtat varje gång.

Pyspunkan har övergått till ett stort vinande hål o jag har redan använt
allt av det där fixa själv-kitet.

Silvertejpen fladdrar lite demonstrativt i ena hörnet.

"If you can't fix it with duct tape..."

... use a silly boy? Står det aldrig.

Men där står du o tittar på, medans jag mimar att jag inte får luft.

O till slut ger du mun mot mun-metoden o hjärtmassage.

Fyller alla hål.

Limmar sprickorna med vackra ord.

För visst är jag just vacker, fantastisk o fri o du tycker om mig...

.. tills gryningen kommer o madonnan återgår till att vara horan.

Men visst är jag hel nu?

För vi kom ju fram till att du var magisk nån sen sommarnatt.

Så jag går.

Tills du springer ikapp mig o ropar mitt namn;

"Sofia, vänta! Du glömde..."

O i handen har du kniven som du kör tillbaka in i mitt hjärta.

O jag inser att historien du berättat om en bortsprungen häst
o en avbruten lans inte gör dig till nån räddande prins med otur,
 utan bara en simpel lögnare med ingen annan intention än att rädda dig själv.

~ I mörkret är alla katter grå...~

"Jag är..."
En stor klunk Cola dränker mina ord.
Trycker in en stor näve chips därefter o begraver dom ordentligt, så 
de verkligen stannar kvar där i min mun.
Envisa ord vet dock hur de ska komma upp till ytan igen, 
så jag sätter i halsen.

"Jag..."
Hjälp! Gör något!
Jag väljer att kväva dom med en gäspning den här gången.
Han skrattar lite åt mig o frågar om jag är trött.
Jag skakar på huvudet till svar.
Verkar dumt att chansa på att öppna munnen.
Är du söt då? frågar han sedan o ler mot mig.
Jag svarar att det vore nog dumt att påstå o tittar plötsligt 
väldigt intensivt på mannen på tv:n.

Aldrig förr har jag varit så intresserad av Jamie Oliver´s matlagning.
Han gör pizza. Färgglada sådana 
Min mage kurrar i ren förtvivlan för att den inte får smaka.

"Ska du sitta i den änden av soffan?"
Jag flyttar mig lydigt närmare o lutar huvudet mot hans bröst.
Hör hans hjärta slå mot mitt öra medans hans andetag lyfter mig
upp o ner, rytmiskt o lugnande.
Likt förbannat kryper det myror i hela kroppen på mig.
Han kysser mig på halsen o jag ryser till utav välbehag.
Sedan försöker han kyssa mig på munnen o jag rycker till som om 
jag satt läpparna mot ett elstängsel.
Plötsligt dyker nämligen scenen ur Pretty Woman upp i mitt huvud.
"Allting utan kyssar på munnen!"

... O plötsligt satt jag i andra änden av soffan igen.

Som en skrämd katt med utspärrade klor.
Rä(f)var slukar katter med hull o hår om de bara får tag i en, 
det vet väl alla?
Måste vara på min vakt!

"Jag går o lägger mig..." säger jag, o tassar iväg till sovrummet.
Släcker lampan o gömmer mig under täcket.
Sover med ett öga öppet.

Han smyger in o kryper ner vid min sida.
Kysser mig i nacken, lägger en arm o ett ben över mig.
"Du är så himla fin", viskar han, för han tror att jag sover.
Jag gnyr lite ynkligt tillbaka
Men när hans andetag blir tunga viskar jag fram de där orden jag 
kämpat emot hela kvällen

"Du... jag är kär i dig"

För i mökret är alla katter grå o alla hemligheter som viskas ut, endast drömmar.
O när vi vaknar är allt tillbaka som det alltid varit.

~Ensamheten~

 Ensamheten

 

Jag mötte en man en gång.
Jag kastade mig handlöst i hans armar o viskade

försiktigt i hans öra, något som kunde liknas vid en sång;

"Jag behöver din famn att gömma mig i.
Ensamheten är mig hack i häl, o ensam är inte vad jag vill bli"

Hans bruna ögon gnistrade när han tog mig i armen o sprang iväg.
Vi sprang så fort våra ben oss bar.
O inte en tanke ägnade jag frågan;
Jag undrar vart våra steg oss egentligen tar?"

Jag frågade honom försiktigt;
"Vill du ge mig lite utav din värme, då min inte räcker till?
Jag vet inte om vi borde, men att ha dig vid min sidan är det enda jag vill."

Vi snubblade in till mig o jag hörde ensamheten
flåsande andetag utanför min dörr.
Jag log o sa tyst för mig själv:
Försvinn du ensamhet, han är inte som dom från förr.

Svettig o nöjd somnade jag med huvudet på hans bröst.
Kände hans lugna hjärtslag mot mitt öra, 
kände mig älskad o fann min tröst.

När jag vaknade stod han där, påklädd vid sängens kant.
Han sa; Det var trevligt men jag lämnar dig nu."
O kastade mitt hjärta, utför klippans brant.
Jag tror aldig att han såg att jag efter det föll, han gav mig inte
ens en blick.
Han bara vände sig om, tog sin jacka, o gick.

Han lämnade dörren öppen o ensamheten slank in.
Den öppnade sitt stora gap o svalde mig hel.
Det sista jag minns att jag hörde var ett triumferande;
Nu är du min!

Ingen är som jag, du kommer fatta det en dag!

Så, här sitter jag nu.

Stirrar på en telefon som aldrig visslar ut sin lilla melodi

De få gånger den låter brukar det stå "Jobbet"

Försöker minnas om jag var för dum för att läsa det finstilta

i vårt lilla avtal, eller om du helt sonika bara slängde in lite regler

i efterhand?

"Du sköter allt jättesnyggt, MEN!"

Allt är smyg o hemlighetsmakeri,  så hur kunde jag få för mig att det var

okej att jag hör av mig först, sådär burdust o påfluget?

Naiva lilla jag...

Men om jag saknar dig så att det gör ont då? Vad gör jag då?

Det här var inte min idé.

Jag lovade mig själv att inte ställa till det den här gången.

Det var du som brakade rakt igenom min fina lilla mur jag byggt upp.

Vem gav dig ens rättten att klampa in i mitt liv igen?

Jag hade ju glömt dig.

O varje gång vi ses tacklar jag tusen minnen som sköljer över mig

o får alltid kämpa för att inte kräkas ut känslor som inte längre hör

hemma här.

Jag hade ju glömt dig för längesedan.

Funderar på att åberopa galenskap.

Att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk.

Att jag vet att jag är bättre än såhär.

Att jag förtjänar bättre än såhär.

Men självklart finns det alltid någon enstaka liten envis känsla

som kämpar emot det lilla förnuft man har.

Som pockar o lever rövare 24/7.

Att jag vill inte förlora honom också.

Inte igen.

Så jag har satsat allt på ett spel jag inte har en tillstymmelse till chans

att vinna. 

Jag får inte ens några bonuspoäng längs vägen.

Men lev du lycklig i alla dina dagar i din lilla saga.

Jag vet att du inte castade mig i rollen som din prinsessa,
 jag är mer som snögubben Olaf, 

o du har någon fetish för de som smälter i din närhet.

Men det du missar är att Olaf faktiskt var lite utav en hjälte in sin historia

o att man inte alltid bara ska förblindas av disney-skönhet.
De varmaste hjärtan finns ibland där man minst anar.

"Ingen är som jag, du kommer fatta det en dag..."

If in doubt - panic?

Jag har alltid varit lite kluven mellan det där att
"Du vet ju inte förrän du försökt"

o
"Bättre fly än illa fäkta"
Ska man kämpa för det man vill ha även fast man
är ganska medveten om att det kommer sluta i
ett ännu trasigare hjärta, eller ska man bara
bespara sig smärtan o sätta på 

sig skygglappar o låtsas som ingenting?

Den här grabben är min akilleshäl.
Även om min hjärna släppt honom för längesedan så

reagerar resten av mig i hans närhet.
Är förvånad att det inte syns igenom kläderna hur 

mitt hjärta gör tjusiga små skutt för att

imponera på honom.

För mig kommer han alltid vara pojken 

som letade fram mössa o vantar åt mig 

när jag kom i klänning o vårjacka i snöstorm

o han bestämde sig för att vi borde göra Götene by night.
Som kramade värme i mig längs vägen o höll mig i handen

över livsfarliga ispölar.
Som kysste mig lite tafatt o som 

gav mig den märkligaste komplimangen någonsin

o som nös mig i nacken när vi sov sked i världens

smalaste soffa.

(Natten då jag föll kär i ett par höftben)

~Näcken~

Förr i tiden varnade föräldrar sina barn för Näcken.
Den nakna mannen som satt vid sin bäck och spelade vackra
melodier på sin fiol och trollband de som kom i hans väg.
Mannen som drog dom med sig ner i det mörka, kalla vattnet.

Vart finns de där varningarna idag, undrar jag?
Haha! Säger ni säkert nu.
Lilla Sofia, Näcken finns ju faktiskt inte, inte på riktigt.
Ser ni hånleendet jag ger er?
Det är klart att han finns!
Hur jag kan veta det?
Jag har mött honom.

Och jag blev förtrollad

Näcken finns inte längre vid vatten, du kan möta honom vart som helst.
Han är inte någon vacker man, men han kan förvrida ditt sinne.
Ett enda ord som kommer ur hans mun och du tycker att han
är vackrast i världen.

Näckens mål är inte längre att lura med sig barn ner i ett evigt mörker.
Han lurar ner unga kvinnor i sin säng.
Fast nej, Näcken är inte alltigenom ond.
Han har bara gått för långt.
Tappat kontrollen.
Egentligen är han bara trasig, uppfuckad och ensam.

Precis som jag

Precis som den forna Näcken kan han förvandla sig.
Men nej, inte till en stor svart hingst...
(Även fast det kanske lockat med mig så kanske det inte fungerar
på alla? Allergiker och hästrädda skulle ju fly för livet)
Han förvandlas till en sårbar pojke ibland.
Ibland till ett charmtroll med en gitarr i handen .
Och ibland helt enkelt bara till den du vill att han ska vara...
kanske en underbar vän?
Näcken har verkligen list som en rä(f)v, så tro inte att du kan fly undan.

Man vill ändå inte fly

Så nu, när jag slår upp ögonen och hör hans lugna andetag, hans hjärtslag
mot mitt öra och känner värmen ifrån hans kropp emot min, 
så sätter jag mig upp och muttrar;

Varför fan varnade inte min mor mig för Näcken?!

Så tittar jag på honom, ler och kysser honom på pannan
och fortsätter slumra sött vid hans sida..

...tack mamma.

~Tinkerbell and The Lost Boy~

Jag börjar mer o mer inse att jag har lite väl många

likheter med fröken Tingeling.

Vissa dagar känns det faktiskt som att ingen förstår mitt språk, 

jag är innerst inne en ganska god filur men jag blir lätt svartsjuk o lite

hämndlysten o tror inte människor på mig tynar jag sakta men 

säkert bort. (Vi bekräftelsehoror i mellan)

Däremot kan jag väl inte skylla mitt temperament på att jag är såpass liten 

att jag bara kan hålla en känsla i mig åt gången dock?

Eller?

Jag fann ju Peter Pan igen, han hade virrat omkring i de Värmländska skogarna

i några år men plötsligt stod han där ännu en gång, som om ingenting hänt.

Men jag borde ju lärt mig vid det här laget att såpass yviga pojkar 

alltid kommer att välja en Wendy, inte en liten muttrande älva 

med humörsvängningar.

Så, jag borstade av mina dammiga små vingar o provade istället  plan B.

De förlorade pojkarna.

En stack ut lite extra på stört.

En blond pojke med en riktigt läcker brösttatuering.

Jag tror jag cirkulerade runt honom som en äggsjuk höna

i nästan fyra timmar innan jag tog mod till mig.

O där skulle man ju vilja säga att den vackraste av sagor

fick sin början, men man kanske inte ska tussa ihop en 

trasig pojke med en älva som tappat tron på  sig själv...

Så här sitter jag nu.

Lite blek o glåmig efter missförstånd, skitsnack,

onödiga bråk o kaos.

Tynar bort mer o mer för var dag.

Önskar att någon, någon gång, ska stanna till

länge nog för att se att bakom min mur glittrar jag av älvstoft

o håller man sig bara nära mig kan jag få dig att flyga...